Regnspeglar

Jag vet inte hur många gånger folk har försökt att bjuda mig på alkoholhaltiga drycker när jag varit på en fest. När jag snällt och artigt tackar nej och säger att jag inte dricker alkohol får jag alltid frågan om jag är nykterist. Svaret på den frågan blir också nej.

Jag dricker inte alkohol, men kallar mig ändå inte nykterist. Jag tycker att det är fel att det finns ett ord som placerar folk som avstår från alkohol i ett fack. Man blir inte alkoholist bara för att man dricker. Varför skulle man då bli nykterist för att man inte dricker? Många som avstår från alkohol har inte gjort ett ställningstagande till det utan kanske inte har kommit på en bra anledning till att börja dricka.

Man skulle kunna säga att det vid en viss ålder blir normalt att dricka och onormalt att avstå och att det var så som ordet nykterist kom till. Samhället var tvunget att komma på ett ord till alla de som var onormala.

Att kalla sig nykterist tycker jag tyder på att man accepterar att det är normalt att dricka och onormalt att inte göra det. Det är ett hån mot alla som valt att inte dricka. En människa som inte dricker är nykterist, men en människa som tar ett glas vin till maten på tisdagen och går ut på krogen på fredagen är en helt vanlig människa. Folk som inte dricker och som är aktiva i nykterhetsorganisationer borde inte acceptera detta. Vi måste visa att det inte är onormalt att avstå från alkohol. Det är vi som är de normala.

Som egentligen borde se ut såhär:








Bilder: Aftonbladet

Sverige tycks ut att vara ett väldigt jämställt och bra land. Men är det det? Här kommer några årtal:

1864 - Mannen får inte längre slå sin fru
1918 - Kvinnor får rösträtt
1944 - Homosexualitet ses inte längre som kriminellt
1965 - Det blir förbjudet för män att våldta sina fruar
1972 - Könsbyte blir lagligt
1975 - Fri abort blir lagligt
1979 - Barnaga förbjöds
1979 - Homosexualitet betraktades inte längre som en mental sjukdom
1991 - Det blir förbjudet med sexuella trakasserier på arbetsplatsen
1998 - Det blir förbjudet att könsstympa kvinnor/flickor

2009 - Homosexuella får gifta sig i kyrkan


Tydligen har vi inte haft det "jämställt" särskilt länge.

Mikael Persbrant - statsminister

Suzanne Reuter - vice statsminister

Victoria Silvstedt - finansminister

Blondinbella - justitieminister

Ara Abrahamian - idrottsminister

Börje Ahlstedt - kulturminister

Ernst Kirchsteiger - miljöminister

Janne Josefsson - skolminister

Sissela Kyle - utbildningsminister

Peter Stormare - försvarsminister

Morgan Alling - socialminister

Magnus Betnér - jämställdhetsminister

Christer Fuglesang - rymdminister

Sanna Bråding - folkhälsominister

Jan Guillou- näringsminister

Bert Karlsson - integrationsminister

Stellan Skarsgård - utrikesminister

Susanna Kallur - migrationsminister

Caroline af Ugglas - arbetsmarknadsminister

Kronprinsessan Victoria - socialförsäkringsminister

Ebba von Sydow - jordbruksminister

På insändarsidan i Metro finns det idag en insändare som ser ut så här:
Går till hållplatsen på morgonen och läser Metro.
Barn tycker inte att de får tillräckligt med respekt.
Ställer mig vid den sönderklottrade busskuren och fortsätter att läsa.
Vagnen kommer.
Läser klart artikeln bredvid en tonåring som har sina smutsiga skor på sätet mittimot.
Tänker att det kanske tyvärr ginns en anledning till vissa saker.

Jag tolkar den här insändaren som om barn och ungdomar får skylla sig själva när de inte visas någon respekt för äldre eftersom de klottrar sönder busskurer och har fötterna på sätet. Idag finns det även en oskriven lag att man ska visa äldre människor respekt. Den oskrivna lagen gör mig illamående. Vi lever idag på 2000-talet och vi har (nästan) full yttrandefrihet, lever i ett land som inte varit i krig på 200 år, ja listan kan göras lång. Det känns som om vissa vuxna (observera att jag skrev vissa) vill ha kontroll över alla barn och ungdomar, de vill känna att någon ser upp till dem. Så fort det är ungdomar som gör någonting blir det ett jävla liv. Om en 15-årig kille åker moped på en gågata börjar folk gnälla, men när tio vuxna män försöker rånapostkontoret i Göteborg så är det ett annat sorts gnäll som hörs. Vi måste sjävklart dra det klassiska. Ungdomar som har fötterna på sätet. Det är ganska roligt att göteborgare klagar över detta eftersom det finns ungedär 5 ställen på varje spårvagn där man KAN ha fötterna på sätet mittimot. I Stockholm är det en annan sak, men där å andra sidan är det alltid så mycket folk på tunnelbanorna att man aldrig får chansen att sätta upp fötterna på sätet.

Jag kan fatta att barn och små människor har fötterna på sätet. Stolarna är gjorda för vuxna människor vilket innebär att benen mellan knänen och ljumskarna är får korta. Till och med jag har för korta av dessa ben, vilket gör det mycket mer bekvämt att sätta upp benen. Självklart är det inget att sträva efter, att man ska ha fötterna på sätet, men man kan väl knappast mena att ALLA barn och ungdomar har en speciell gen som försvinner när man är 25 som gör att man bara mååååste ha fötterna på sätet.

Det är hela tiden tjat om att man ska visa de äldre respekt, att alla som är under 40 ska resa sig på bussen för de som är över 40. Det är ju sådan skev syn man har på det hela. Respekt har inget med ålder att göra. ALLA människor i hela världen ska man visa respekt åt, inte bara de som är äldre. Kommer det på en dam på bussen som har svårt att gå ska självklart ska hon få en sittplats. Men sittplatserna ska inte vara åldersmärkta. Det finns unga med både synliga och osynliga handikapp som också behöver sitta ner. Och bara för att man är över 65 betyder inte det att man är halvdöd. Just nu känns det som om man bara vill jävlas med alla unga. Man måste skriva in en insändare till Metro så fort man ser en tonåring som inte ger sin plats till en 64-årig man som inte vill ha den. Detta kan nästan få motverkande effekt. Att man bara ser de som är gamla på bussar ocg missar folk som är gravida, går på kryckor eller har småbarn (ja faktiskt. Platsen längst fram i bussen är inte enbart reserverad för äldre utan även för gravida, folk på kryckor och mamma/pappa med småbarn).

När jag var sju år sa min mormor att jag skulle resa mig när det kom på en gammal dam på spårvagnen. Det är ju så sjukt! Varför jag, som är 7 år??? Min mormor (som vid det tillfället var typ 52 år) hade väl starkare ben än mig. Nej, detta börjar gå överstyr nu.